cheboludo

Det är så svårt, det här med blogg, för det är inte det att jag skulle ha svårt att komma på var jag skulle skriva, utan det att jag har så svårt att avgöra vart jag ska börja. Jag antar att jag på något vis ska se detta inlägg som någon sorts ny start på mitt bloggande, men å andra sidan känns det bara som att alla mina inlägg är det, eftersom jag uppdaterar typ en gång om halvåret.

Men i alla fall, så satt jag här, som vanligt med ett nytt inlägg på väg, fingrarna och skrivarlusten på topp, kaffemuggen i perfekt avstånd för att precis kunna nå den, och precis det avståndet som behövs för att, om jag (eller ska jag säga när jag) råkar välta den, ska den rinnande ljusbruna sörjan, med alldeles för mycket möjk, inte lyckas nå min kära lilla hårt arbetande hårddisk, eller blöta ner mitt tangentbord respektive mustouch och tvinga mig att, som så många gånger förr, springa efter en våt trasa och alldeles för mycket papper och rädda det som räddas kan. Där var det dags för en punkt, kände jag. Men för att fortsätta, är fötterna perfekt upplagda på skrivbårdet, datorn ligger så skönt den bara kan i knät, och stolen lagom bakåtvinklad för att jag ska ha en perfekt skrivposition.
Och nu då? Hur börjar man en blogg?

Särskilt nu, när tydligen dagboksbloggar blivit alldeles för ointressanta för folk att läsa. Man måste antingen ha en modeblogg, en musikblogg, en reseblogg, en sexblogg (heter det väl?), en kulturblogg, emoblogg, skoblogg, spelblogg, fjortisblogg, skojblogg, skämtblogg, turistblogg, internetblogg, nyhetsblogg, fruktblogg, festblogg och listan fortsätter ända tills man måste hålla limma upp ögona med små finklippta tejpbitar för att inte somna. Det är så många som blir hörda, lästa och sedda, att internet nu mer än någonsin känns som en ny värld av upplevelser (write that down, höhö), att jag inte riktigt vet vad jag skulle kunna köra med som den första, invigande "puffen" som det kallas. Något som får alla att komma tillbaka och läsa om mig och sådär.

Jag skulle ju inte kunna göra en blondinbella, för jag är ju ingen kos-kille, liksom... (skulle förresten vilja ge en eloge till Blondinbella, som visat att man behöver vara varken snygg eller smart för att kunna bli kändis!!!!!!!!!! Mest för att det är inne att ha blogg-battles)
Ingen Schulman, för jag tror inte jag är häftig nog...
Ingen såndär videosändare, för det skulle va överdrivet...

Vad finns det då kvar att skriva om? Det är ju så jävla svårt att komma på något, det blir ju bara fel om man försöker hävda sig med sina åsikter, eftersom man ändå inte kommer vara den första som kommer på allting och då känns det ju på något sätt bara jävligt onödigt på något sätt...

Man skulle ju kanske bara kunna skriva om vad man gör om dagarna, men tror bara att det kanske blir ointressant att läsa. Om jag kunde, skulle jag skriva ner alla funderingar, men de glömmer jag ju bort så fort jag slutar tänka på dem, och då jag försöker skriva om dem så blir det liksom aldrig lika bra som det lät när jag tänkte på det!

Och nu kommer den absolut svåraste delen, avslutet. Någon sa att det bara blir fel då man skriver "vi ses" eller "ta det lugnt", jag vet inte hur jag ska göra, så jag slutar bara nu.

HOOOOOOOOOOOOOOOOLA!!

Im baaaaaaaaaaaaaaaaaaaaack, sitter for tillfallet pa ett datacafe i Buenos Aires, kom hit for ungefar en timme sen, och snart ska jag nog ivag och mota Pieter och Reinoud lite, det ska bli sjukt kul att se dem igen :D de sager att de bor nara obelisken, som ar en plats i mycket centrala buenos aires. Men sen klockan 20 och nanting ikvall bar det vidare till kara gamla Comodoro Rivadavia och Caleta Olivia, haha... trodde faktiskt aldrig jag skulle sakna det, men nu vill jag bara dit, liksom, hehe...

Ska skriva mer om resan nar jag kommer "hem" till Caleta, nu borjar min tid raknas ner, har bara 4 min kvar, hehe.. vi hors snart :D

Idag tankte jag pumpa facebook med foton. Satt i typ en och en halvtimme och laddade mitt USB-minne hemma pa laptopen. Hade massa schyssta bilder, fran Esquel, pa massa homies och fran skoldans-grejen. Sa kom jag ner nu och upptackte att skiten inte funkade... Inte forvanad, puta vida ;-) What can a brother do...

... stannar man bara upp och tittar.Jag har borjat vanja mig vid att forvanas vid det har laget, eftersom jag i stort sett levt i forvanad i ungefar tva manader nu. Jag har flyttat till ett nytt land, for att upptacka vad som ofta verkar vara en helt ny varld. Folk beter sig annorlunda, pratar annorlunda, ser annorlunda ut,  till och med skrattar annorlunda (ja ja ja... :P), och det ar inte bara folket! Aven husen, vagarna och ALLT som kan vara annorlunda ar verkligen annorlunda.
Darfor var det markligt att en detalj sa liten som den jag stotte pa idag kunde fa mig att verkligen stanna till. Altlsa, ajg skamtar inte, ajg brojade tanka pa livet och allting, blev djup som fan...
Idag spelade jag min forsta golfrunda for i ar, praktiskt taget. Jag var ute med nagra homies till min vardfarsa och det gick val sadar, som vanligt med golfandet. Tills jag, efter 4,5 hal ahde min forsta bunkertraff. Full av forvantan och barnslig lust sprang jag med stora steg mot den stora sandladan,men klubban i beredskap, redo att drämma till, redo att forgora!!! men sa komemr jag fram, och far se...........Hall i er, morsan och farsan................................................................................................................... en vitlök vaxandes i bunkern!!!!!!!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska gora... kanner mig fortfarande lite yr och forvirrad som det ar i dagslaget, och forsoker hamta mig..  om det ar nagon som har liknande upplevelser, skriv ett privat mail, sa kan vi prata igenom saken... annars, skriv nagon gay kommentar... =)